fredag 29 april 2011

Hall of Femmes två år

Första resan till New York, mars 2009.

För två år sedan packade vi för första gången våra väskor för att åka till New York. Vi hade researchmappar på våra datorer, döpta till Female Hall of Fame och Hall of Femmes. Vi smakade på namnen och bestämde oss för att döpa projektet vi inte visste så mycket om ännu till Hall of Femmes.

Vi har skrivit om det hundratals gånger här på bloggen. Hur mötena med de äldre kollegor vi mötte öppnade dörrar för oss och fyllde oss med hopp inför framtiden och kunskap om det förflutna. Vi ser inte på världen på samma sätt som för några år sedan.

Nu ska vi åka till New York för tredje gången. Vi ska anordna en releasefest, producera fler böcker och vi ska träffa många kloka kvinnor och män.

Medan vi packar våra väskor försöker vi sammanfatta vad som hänt de här åren. Vi är vemodiga, glada, ilskna och självsäkra. Vi är glada för att Hall of Femmes har gjort skillnad. Vi har föreläst på designskolorna, suttit med i utvecklingsråd och verkat som konsulter. Vi är stolta över att våra böcker har bidragit till att sprida kunskap om viktiga men bitvis bortglömda delar av vår designhistoria.

Med Lena Bergendal och Jennifer Rainsford utanför Pentagram, 2009.

Stefania Malmsten och Jan Gradvall tillsammans med Ruth Ansel på Moderna museet, 2009.

Bokrelease för Hall of Femmes:Ruth Ansel, Lilla Baren Riche, april 2010.

Hemma hos konstkritikern och magasinsamlaren Vince Aletti, 2010.

Book signing med Ruth Ansel på James Denziger Gallery, juni 2010.

Föreläsningen med Ruth Ansel på Moderna museet blev en succé och hennes namn är återigen aktuellt på ett sätt det inte varit på mycket länge. Hon är strålande glad, och mailar och säger att vi haft en betydande del i detta. Vi rodnar av berömmet och känner att det är ett kvitto, ett bevis på något vi vetat hela tiden – att det inte enbart handlar om vad du gör, utan i lika hög grad om hur det du gör lyfts fram av andra. Det finns ingen absolut rättvisa och de vars namn syns mest är inte av nödvändighet bäst. I så fall hade Ruth Ansels namn aldrig glömts bort. Det här gäller både kvinnor och män, men det drabbar kvinnor i högre grad.

Men vi är också ilskna. Varför måste just vi göra det här jobbet? Varför känner inte alla till de här personerna? Varför lägger vi ner så oändliga mängder tid – tid vi inte har – obetald tid – på att belysa kvinnofrågor. Tänk om vi hade kunnat ägna all den tiden på att slå världen med häpnad istället.

Tidningen Elephant som vi skrivit om tidigare har kommit ut med sitt nummer om huruvida det finns ett glastak för kvinnor. Vi erkänner villigt att vi gärna hade velat vara med i den artikeln, speciellt eftersom det flera gånger påpekas att ingen av de medverkande kvinnorna (som säger många bra saker) inte vill vara med. Vi har inga problem alls att prata om såna här saker. Tvärtom, vi kan gärna komma och föreläsa om det mot betalning. Bre ut oss ordentligt.

I slutet av artikeln konstaterar chefredaktör Marc Valli yrvaket och aningen oreflekterat att: ”Interestingly, during the course of our exchanges, Astrid Stavro noted that our first five issues featured a lot more men than women. I looked back and had to agree with her.” Astrid Stavro är tidningens enda kvinnliga medarbetare och den som hjälp Marc Valli att räkna till 1 – 1 som i en intervju med en kvinna på fem nummer. Han avslutar bekymmerslöst ”Funny what conclusions thinking about gender can lead you to.” Funny. Vi skulle vilja intervjua Marc Valli och be honom svara på alla de frågor som kvinnorna måste svara på, för det är ju trots allt i hans tidning de inte har fått medverka.

Vi frågar en vän som är ad och undrar om han kan peka på något som gör oss till specifikt kvinnliga formgivare? Han svarar snabbt: ”Inget”. Vi ger oss inte: ”Kom igen nu. Säg nåt, var inte så feg!”. Han svarar: ”Det skulle väl vara att ni tänker så mycket. Vi: ”Tänker?” Han: ”Ja ... och att ni är så bra på det.”

Så om någon ställer den där jobbiga frågan till oss, den som ingen varken vill beröra eller svara på, så kommer vi inte att säga att det absolut inte finns någon skillnad mellan en manlig och kvinnlig formgivare. Vi kommer att svara att en viss skillnad finns det: Vi tänker mycket. Och vi är bra på det.

torsdag 28 april 2011

Ellen Lupton till Stockholm

Imorgon fredag 29 april kommer Ellen Lupton till Stockholm för att hålla en föreläsning på Södertörns högskola. Ellen Lupton är designer, författare, curator och designteoretiker, eventuellt finns platser kvar till föreläsningen kl.13. Läs mer på Typografiska gillets hemsida som också står för inbjudan.

torsdag 21 april 2011

Intervju med Lars Laurentii

Självporträtt av Lars Laurentii, 80-tal.

Sedan en tid tillbaka tycker vi oss se en typografisk trend med dragning åt scripter och kalligrafi. Och som det konstateras i tidningen U&lc redan 1973: allting går i cykler, och när saker blir trendiga känns de nya oavsett hur gamla de är. En person i Sverige som verkligen bemästrar hantverket är Lars Laurentii, som också hjälpt oss ta fram logotypen till The Glass Factory, ett nytt glasmuseum i Småland som öppnar sommaren 2011. Lars är vänsterhänt och levererar sina original målade med pensel på papper – det ni! Lars Laurentii delar vår kärlek till USA dit han som ung formgivare åkte för att visa sin portfolio för sin idol Herb Lubalin.


Logotyp The Glass Factory, 2011. Art direction och design: Hjärta Smärta. Skrift: Lars Laurentii.

Kan du berätta om när du sökte upp din idol Herb Lubalin på andra sidan Atlanten?
Jag åkte till New York 1979, avsikten med resan var att träffa min idol, mannen bakom U&lc och en mängd fantastiska logotyper, den världsberömde grafiska formgivaren och typsnittsdesignern Herb Lubalin i hans atélje. Jag promenerade dit, till en gammal ombyggd brandstation på södra Manhattan. Efter en evighet i receptionen kom någon och sa: ”Du kan ta hissen upp till hans rum”. Plötsligt stod jag öga mot öga med den man jag beundrade så. ”Please sit down.” Rummet var litet med gamla ohyvlade brädor som både golv och tak. Väggarna var helt i panel och tomma sånär som på ett diplom där det stod ”Hall of Fame”. Mycket nervös stammade jag fram: ”May I show You ...” Herb granskade min portfolio. Han hade ett märkligt ticks för sig och det var att han harklade sig med jämna mellanrum: hrrrmm-hrmmm-hrmmm. Efter en stund frågade jag: ”Do You have anything to criticize? (Tystnad.) ”No, it's beautiful.” Då var jag räddad! Alltså dom orden räddade hela mitt liv. Hade han varit kritisk ... ja, då vet jag inte hur det hade gått för mig. Jag älskade New York, älskade USA. Jag ville ta hela världen i min famn!

Logotyp för Avant Garde magazine. Herb Lubalin, 1968.
Logotyp för Fact magazine. Herb Lubalin, 1964.

Det ögonblicket var betydelsefullt?
Jag var helt bombad när jag kom hem till gamla Sweden. Min tuppkam hade växt 18 meter. Jag tyckte att världen låg vidöppen.

Vi vet hur det känns, vår tuppkam har också växt 18 meter.
Du har berättat att vissa tyckte att du använde dig av ett ”feminint formspråk”?
Ja, just det. Jag var besatt av den engelska scripten. I småskolan var jag vänsterhänt och det var jobbigt på välskrivningslektionerna. Jag kladdade och fick BC i betyg, vilket gjorde att jag hatade skrivandet. Men senare blev det mer lustfullt. Under 60- och 70-talet fanns det en kvinna som var scriptartist, hon hette Gun Larson och verkade i New York. Det var inte så många som behärskade den engelska scripten här hemma. Många gillade inte snirkligheten utan kallade det för parfymstil och därför ansågs den feminin och fjompig. Jag delade givetvis inte den tanken. Jag hade mött storheter som Tom Carnese och Tony DiSpigna, dom tillhörde världseliten och bekräftade mina idéer om scripten som artisteri.

Och så var det inte i Sverige?
Nej, inte alls! Den klassiska kalligrafin fanns representeras genom Kerstin Anckers, Karl-Erik Forsberg samt göteborgaren Erik Lindegren och de tecknade script med bredpenna. Blickar vi tillbaka i historien har vi fransmannen Maternot, holländaren Jan van den Velde och engelsmännen George Bickham och Clinton Clark, det var dessa personer som utvecklade scripten i världen. 1842 startade folkskolan i Sverige och då infördes en tysk variant av skrivstilen. Man skulle kunna sammanfatta med att säga att scripten inte haft så hög status i Sverige.

Men varför uppskattade man scripten så mycket i USA?
USA har en annan syn på grafisk design och typografi. De är öppnare och mer dynamiska. I Sverige har vi heller aldrig haft särskilt många uttryck samtidigt, här har det varit en sak i taget som gäller.

Bild ur tidskriften U&lc, 1973.

En sista fråga. Många frågar oss varför det är så viktigt för oss med kvinnor. Men det är ju inte det saken handlar om, eller hur? Vi letar efter våra föregångare, det gör män också.
Exakt. Man söker sina föregångare för bekräftelse och identitet, och trots att det har funnits många kvinnor genom tiderna vars arbeten varit i full klass med männens har de inte fått lika mycket uppmärksamhet. Inom Bauhaus-rörelsen fanns det till exempel många utomordentligt begåvade kvinnor som tyvärr aldrig syntes. Så nog är det så att solen har lyst mest på männen. Men det kommer ni säkert att ändra på, eller hur?

Vi ska göra så gott vi kan. Nu ska du äntligen få gå ut till din fru som sitter och väntar i bilen.
Ja, det ska jag göra. Hejdå!!


Hjärta Smärta i en annons för en fotosättningsmaskin i U&lc, 1974. En teknik som däremot aldrig kommer att bli hipp eller få någon revival.

onsdag 20 april 2011

Nu i butik







Senaste numret av Biblis med Ingrid Svenssons artikel om oss och Hall of Femmes finns nu att köpa på KB, Hedengrens och Akademibokhandeln.

Välkommen till 2011

Vi som ligger bäst till


Den aktuella ställningen i tävlingen om månadens snyggaste omslag.

torsdag 14 april 2011

Vi älskar den här kvinnan


Citatet ovan av Paula Scher – från vår nästa bok i serien.

tisdag 12 april 2011

Intervju med Nina Ulmaja

Hur kommer det sig att du blev designansvarig på Albert Bonniers Förlag och när blev du det?
Jag började som designansvarig på Albert Bonniers Förlag 2005. Då hade jag frilansat i 11 år och hunnit jobba med många olika förlag samtidigt som jag undervisade i grafisk design på Konstfack. Jag tror att det var den pedagogiska erfarenheten som delvis gjorde att jag blev tillfrågad om designansvaret. Tjänsten fanns inte tidigare, men man hade sett ett behov av att få upp designnivån och underlätta i kommunikationen mellan förlag och externa formgivare. Jag tror att någon såg en kunskapslucka som kunde täppas till.


Vad innebär ditt uppdrag och vad såg du för utmaningar när du började?
Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Jag skulle själv forma min tjänst. Det var inte helt lätt, men jag såg direkt saker som jag kunde vara med och förbättra: arbetsprocesser och designbeställarnas kunskaper. Jag hade ju egen erfarenhet av att få okunniga kommentarer på designförslag jag lämnat ”Jag gillar inte gult.” och liknande.

En av de saker jag uttalat tidigt var att vi måste bli proffsiga som beställare. Vi måste vara konstruktiva i vår process gentemot formgivarna. Veta ungefär vad vi vill ha eller inte ha. Och bemöta deras förslag konstruktivt. Kunna svara på frågan vad som inte fungerar i designen, eller inte tilltalar oss och målgruppen och varför.

Och våga bryta samarbeten som inte fungerar. Slutresultatet – boken – är det viktiga. Våra böcker måste se ut som att dom är gjorda idag och inte för 10 år sedan. En stor del av mitt uppdrag är att fungera som bollplank både internt och externt. Förläggare och redaktörer bollar idéer och rena design-, typografi- och produktionsfrågor med mig, men även externa formgivare hör av sig med frågor. Och det hoppas jag på ännu mer. Att de externa inte ser mig som ett hot utan en som kan vara med och förbättra deras bokdesign.

En dramatikers dagbok av Lars Norén. Prisbelönt formgivning av Nina Ulmaja.

Vad är du mest nöjd med att ha uppnått?
Jag har höjt kunskapsnivån inom design och typografi på förlaget avsevärt. Design är inte längre en sak man tänker på i sista sekunden. Jag håller regelbundet trendspaningar för hela Bonnierförlagen. Det gör att bokdesign har blivit något som finns i folks medvetande.

Jag har utbildat internt i läsbarhet och hur man får till god typografi i praktiken. Våra redaktörer sätter böcker efter inlagemallar och det fungerar riktigt bra. Det känns otroligt roligt att böcker som är satta med våra inlagemallar och är satta av icke-typografer når den nivån att de får pris i Svensk Bokkonst. Jag har alltid varit road av att hitta lösningar som inte kostar så mycket. Det beror dels på de kunder jag jobbade med som frilans. Det var teater- och dansgrupper och bokförlag som inte hade så mycket pengar men ändå ville göra saker som stack ut. Det har varit härligt att bevisa att man kan göra böcker med ett stort ha-begär utan att de behöver kosta skjortan. Att möta attityden ”Vi brukar inte göra så här, det verkar dyrt.” har sporrat mig.

Vilka har varit de största svårigheterna?
Det var knepigt det första året att visa vad jag ville och få respekt för det. Man förstod inte då vad en formgivare eller en designansvarig gör. Idéen om att formgivaren gör ytfinishen i slutfasen av ett projekt var hårt förankrad. Nu kopplar vi in formgivare väldigt tidigt i processen, ibland när en författare kommer med en idé, det vill säga innan boken överhuvudtaget är antagen. För att kunna se hur det skulle kunna bli, för att få en klarare bild av vad för slags bok det skulle kunna bli. Det är väl investerade pengar att ha en dummy eller ett färdigt provkapitel när man antar en bok. Det underlättar samarbetet med alla inblandade att veta vad för slags bok man arbetar mot.

Jag gick in och tog tag i arbetsprocesser som man nog inte hade väntat sig att jag skulle lägga mig i: hur förlaget lägger ut jobb, hur vi väljer ut formgivare för specifika uppdrag, vilken information formgivaren ska få vid beställningen, hur vi ökar säkerheten i produktionen (med egna omslagsmallar, tydliga instruktioner etc). Men det tar tid att förändra processer och ibland kan man inte lära gamla hundar att sitta. Förbättring är ett långsiktigt pågående arbete.

Det är knepigt att ta ett designansvar när utgivningen är så bred och stor med flera hundra böcker per år. Det har många gånger känts som en helt omöjlig uppgift. Jag har fått lära mig att släppa taget efter att jag givit råd till förläggare, redaktörer och externa formgivare. Jag kan inte alltid följa upp resultatet. Jag kan komma med synpunkter på vad andra formgivare gör och hur vi kan förbättra saker, men det tas inte alltid emot med lätthet. Det finns nog formgivare som tycker att jag förstör deras idéer, fast min tanke varit att samarbeta och förbättra.
Osynlig av Paul Auster. Prisbelönt formgivning: Nina Ulmaja. (Tack för lånet.)

Varför är det bra att ha en designansvarig och varför har inte alla bokförlag det?
Jag hoppas att man ser på vår utgivning varför det är bra med en designansvarig. En designansvarig håller bokförlaget à jour om det som händer inom bokdesign/bokproduktion/typografi. Och alla företag vill väl visa framfötterna inom sitt område?

Det var vågat av Bonniers att anställa en designansvarig för snart 6 år sedan. Nytänkande och coolt av ett 170 år gammalt förlag! Vi har nyligen blivit fler: Annika Lyth börjar på Bonnier Fakta i höst som designansvarig och bokförlaget Max Ström har nyligen anställt Patric Leo som designansvarig.

Fler och fler förlag verkar inse nyttan av att ha en designkunnig person i huset. Precis som andra produktproducerande företag har gjort för länge sedan. Böcker är böcker, men också produkter.

Foto av Nina Ulmaja: Jimmy Eriksson

Oväntat besök

En kepsprydd, skäggig man i 50-års åldern som jag först misstänker ska slänga upp mig över axeln men som presenterar sig som feminist frågar om han skulle kunna få ett nummer av Bang som ligger i fönstret. ”Det är deras snyggaste omslag någonsin.”
Självklart fick han det, vi faller för smicker.

torsdag 7 april 2011

Årets museum



Flygvapenmuseum i Linköping har blivit valt till årets museum. Vi har tillsammans med Daniel Bjugård gjort den grafiska formen till Flyglabbet, deras permanenta science center riktat till barn och ungdomar. Se mer bilder här.

tisdag 5 april 2011

Hjärta Smärta i Biblis


Nästa onsdag släpps nummer 53 av Biblis. Mellan avsnittet där Leif Thollander skriver om Shakespeare och andra klassikerserier, och artikeln om nyligen bortgångne Carl Fredrik Hultenheim återfinns 19 sidor – Hjärta Smärta!

Kom och fira releasen med oss på Antikvariat Morris & Ryö, Hantverkargatan 21, onsdag 13 april kl.18.

Eftersom vi firar 10-års jubileum i höst avslutar vi med ett citat av Carl Fredrik Hultenheim.

”Först tar det tio år att lära sig grunderna.
Sen tar det tio år att vänja sig av med sig själv.
Därefter tar det ytterligare tio år att förfina verktygen.”

Bara 20 år kvar alltså.

Ja tack!

Imorgon mellan klockan 13 och 15 sitter vi bänkade framför radion, för då är PR-proffset Lina Thomsgård programledare i sin egen radioshow Ja tack. Här kan du lyssna på hur det hela gick till (spola fram till ca 0.25 om du inte vill lyssna på resten).

måndag 4 april 2011

Månadens omslag


Vårt omslag till Bangs 20-års jubileum är nominerat till månadens omslag. Rösta här.

P.S. Har dom inte lagt upp raden lite i den ordning man skulle rösta? Eller är vi partiska nu?.

fredag 1 april 2011

För eller emot?

En sak vi ofta diskuterar med varandra är huruvida det är bra eller dåligt med kvotering. Det är en svår fråga som inte har ett givet svar. Hur som helst brukar vi till slut komma till samma slutsats som Nina Åkestam, som så klokt sammanfattar det hela under inlägget ”Ett nödvändigt gott”.