tisdag 31 mars 2009

Och så till slut



måndag 30 mars 2009

Vad vill ni bli när ni blir stora?













Vi vill bli:
Humoristiska som Carin Goldberg.
Strategiska som Paula Scher.
Fingertoppskänsliga som Mary Shanahan.
Konstnärliga som Tomoko Miho.
Egensinniga som Maira Kalman.
Förebilder som Ruth Ansel.
Intelligenta som Janet Froelich.
Viljestarka som Yolanda Cuomo.

Och vi vill tjäna lika mycket som Fabien Baron.

Either for love or money – there's no in between


































































Yolanda Cuomo har ett företag med två anställda. Dom gör flera tidningar och många böcker. Yolanda osar entusiasm över sina uppdrag. Hon försöker alltid att utöka briefen och komma tillbaka med något mycket mer än vad som var tänkt från början.

I Yolandas studio hänger flera citat på väggarna, bl.a det här ovan. Vi hade hört om citatet i en radio intervju och eftersom vi snor skamlöst tryckte vi upp det på våra nya visitkort (fast satt i dingbats). Yolanda i sin tur har tagit citatet från Sylvia Plath.

Yolanda Cuomo arbetade tillsammans med Ruth Ansel inför nylanseringen av Vanity Fair. Båda är upplärda av Marvin Israel som dom betraktar som mentor. Yolanda är mycket yngre än Ruth och ser sig därför som lärling till henne också. "Jag fick mitt första jobb eftersom jag ljög och sa att jag behärskade både repro och sättning" berättar kvinnan som verkar göra vad som faller henne in. "Marvin tog sig an mig även om jag inte kunde någonting, han var nöjd eftersom han inte behövde unlearn me." Två män har nämnts gång på gång under den här intervjuveckan och de verkar ha varit enormt viktiga för den första generationen kvinnliga art directors. Den ena är Richard Avedon, den andra Marvin Israel.

Vi frågar om hon själv har haft yngre formgivare som hon lärt upp och hon berättar att hon lärde upp den första assistenten och att den första assistenten sen lärde upp den nya assistenten osv. "Vi har alltid varit kvinnor här, vi tänker ofta att vi vill ta in en kille men det har aldrig fungerat. Dom klarar inte av att jobba lika hårt."

Yolanda berättar att hon också prövat att vara anställd på byrå men inte gillade det alls. Efter sex månader slutade hon med orden: I hate this. And I hate you.

Sen visar Yolanda ett program hon gjort för koreografen Twyla Tharp. "Det var Twyla själv som bestämde formen genom att koreografera formgivaren i photoshop: Copy-Paste! Copy-Paste! Copy-Paste! Stop. Copy-paste!

Vi lämnar Yolanda Cuomos studio och kastar oss in i en taxi till flygplatsen.

Från autografblocket 6




Frukost med Janet + Autografblocket 5














































































































































Vi äter frukost med Janet Froelich på ett hotell som är lika New York-tjusigt som Janet själv. Janet Froelich är en av världens mest prisbelönta creative directors och har just den här veckan påbörjat ett nytt jobb på tidningen Real Simple efter att ha arbetat på the New York Times Magazine i 22 år. Hon beställer in kaffe och gröt.

Janet var konstnär i 10 år och började som formgivare relativt sent. Hennes start var på en feministisk publikation som hette Heresis, hon var fortfarande konstnär men kände sig mer och mer lockad av formgivning eftersom hon ville arbeta mer visuellt och mindre teoretiskt. På Heresis upptäckte hon också att hon tyckte om att lösa problem kollektivt i team. Hon är uttalad feminist eller som hon själv uttrycker det "Jag funderar aldrig över det ens eftersom det är del av vem jag är och hur jag ser på världen." Hon säger att Paula Scher har varit en stor inspirationskälla för henne i hennes karriär "För hon är – och har alltid varit – briljant. Hon har stöttat mig enormt." Nu är dom goda vänner. Ruth Ansel och Bea Feitler talar hon om som pionjärer. Hon poängterar också att på 70-talet då hon började med design var art director ett lågstatusyrke "Man kallades för commercial artist och med min bakgrund inom konst var det kanske det fulaste som fanns."

Hon tycker att hennes egna största tillgång är att hon är verbal och bra på att formulera sig, "Alla dom riktigt duktiga är det. Men jag är inte witty som Paula." Hon tycker också att hon varit bra på att anställa exakt rätt människor. Vi frågar henne hur det sett ut inom hennes egen arbetsgrupp på T magazine. Har det funnits lika många män och kvinnor där?
Hon svarar att hon aldrig funderat över kön när hon anställt någon. Hon har anställt dom som varit bäst vilket inneburit att ibland har hennes stab bestått av fler kvinnor än män, fler män än kvinnor, ibland har majoriteten varit homosexuella män eller nästan bara canadensare. Det där sista ser vi nog inte ut att greppa riktigt för Janet tillägger att formgivare från Canada är otroligt bra.

Hon berättar att hon ända sedan hon var liten haft ett starkt driv, en tävlingsanda och en vilja att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Hur det kommer sig vet hon inte. Hon drar paralleller till idrott och hon säger att alla borde syssla med sport någon gång i sitt liv. Där tränar man sin tävlingsinstinkt, sätter upp tydliga mål och lär sig förlora. Janet säger att i hennes generation var det vanligare för pojkar än flickor att växa upp i typisk sportmiljö.

Vi talar om pengar. Vi berättar att i Sverige tjänar en manlig creative 14200 kr mer i månaden än en kvinnlig (källa Reklamförbundet). Och att vi vet en tjej som skulle göra en illustration till ett tidningsomslag och tyckte att arvodet var lågt och därför begärde mer betalt. Tidningen sa att deras budget inte tillät det. Tjejen var smart och ringde upp en manlig illustratör som hon visste gjort samma uppdrag och frågade vad han hade fått i arvode. Det visade sig att han fått det dubbla. Janet säger att hon blivit medveten om att en kvinna i exakt samma position som en man tjänar mindre men att det tog många år innan hon förstod att det var så eftersom inkomst inte är något man talar öppet om.

Vi frågar henne om hon tror att det är viktgt att hitta förebilder av sin egen "sort". Hon svarar att hon har mycket tydliga minnen av hur hon som barn bläddrade igenom tidningen och fastnade på dom sidor som hade kvinnor på bilderna och att det inte spelade någon roll om kvinnorna var ingenjörer eller idrottsstjärnor, det var just det faktum att de var kvinnor som fångade hennes intresse. Hon säger också att hon tycker att män överlag är mindre tränade att ta till sig saker som är gjorda av kvinnor och att kvinnor tvärtemot har ett öppnare förhållningssätt. "När nya saker dyker upp reagerar män nästan alltid emot. Dom vill värna om det som är traditionellt för det är dom själva som har skapat traditionen."

Janet är 62 år och förväntansfull inför nystarten i sin karriär. Vi är impade.

Let's talk about sex

Äsch, det är ju så tråkigt att prata om. Fast Janet Froelich sa att det är mer troligt att kvinnor emellan skulle prata om sitt sexliv än om hur mycket dom tjänar. Det var ju kul sagt.

Let's talk about leading the way

Vi tror att alla människor behöver förebilder. Någon att beundra och spegla sig i. Någon som visar vägen och vad som är möjligt att åstadkomma. Vi tror alltså att det finns så få kvinnor i branschen just för att det finns så få kvinnor i branschen. Cipe Pineles, Ruth Ansel och Bea Feitler betydde mycket för den följande generationen kvinnliga art directors. Janet Froelich, Paula Scher och Carin Goldberg gav stafettpinnen vidare. Alla betyder dom mycket för oss.

Let's talk about expectations

Vi har aldrig haft en feministisk ingång till vår formgivning eller tänkt på oss själva ur ett könsperspektiv så länge vi sitter och jobbar på vårt egna kontor. Det finns formgivare som har ett mer politisk förhållningssätt och vi respekterar det, just vi råkar bara inte arbeta så. Vi har ganska torrt och tråkigt förhållningssätt till våra uppdrag även om inte slutresultatet nödvändigtvis ser så ut. Och vi finner det vi gör enormt tillfredsställande.

Utanför kontoret tänker vi däremot ofta på könsaspekten. Vi har många gånger känt en förväntan, uttalad eller outtalad från uppdragsgivare att bidra med något kvinnligt i våra uppdrag. Eftersom det är svårt för oss att veta vad som avses brukar vi fråga vad det är dom förväntar sig och svaren varierar. Det kan vara att de vill ha blommor, mönster, färglatt, roligt, dekorativt, intelligent, nyskapande, "bara göra fint" (den satte sig hårt i våra över-retliga sinnen),"inte för snyggt" (nästan ännu värre) eller att vi inte bör använda vissa typsnitt som kan tolkas som manliga.

Vi har också sett många exempel på hur man rent språkligt skiljer på mäns och kvinnor arbeten. Vi hinner inte dra exempel här för vårt plan lyfter om bara ett par timmar. Men man önskar att man hade haft en dold inspelningsutrustning på sig ibland. Så var försiktiga med orden.

För att sammanfatta citerar vi författaren Amos Oz som när han fick frågan om hur han kunde kombinera sitt politiska engagemang med sitt författarskap svarade "Det är inte svårt för jag håller rollerna isär. Man kan vara gynekolog och älskare men inte samtidigt."

Let's talk about kids

Man säger ofta att kvinnorna försvinner när dom fått barn. Det kanske är sant men frågan är i så fall varför dom inte kommer tillbaka.

Villkoren för föräldraledighet i USA har vi redan berört i ett tidigare inlägg. Men är barn och karriär verkligen en omöjlig kombination i ett land med världens mest utvecklade system för föräldraledighet? Vill man nå framgång måste man jobba även om att man har barn. Men en kvinnlig ad i 40-års åldern vi pratat med sa att till slut var hon inte intresserad av att sitta kvar på kvällarna för att slåss om dom bästa uppdragen. Men det gjorde hennes manliga kollegor.

Får man aldrig jobba med de riktigt bra uppdragen är det inte lika triggande att gå till jobbet. Ökar man inte successivt svårighetsgraden blir man inte bättre på det man gör. Och görs det upp efter arbetstid vem som ska jobba med vad så kan man aldrig gå hem. Men det borde väl gälla för pappalediga också?

Let's talk about money

Vad innebär ordet framgångsrik? Är det att vara bra på det man gör? Ha ett gott rykte? Vinna priser? Vara med i tidningen? Tjäna mycket pengar?

Inom vårt yrke är män överrepresenterade, ungefär 80/20. Bevis finns, det kallas statistik. "Men på skolorna är tjejerna jätteduktiga!". Det finns betydligt fler yngre kvinnor verksamma i designbranschen än kvinnor över 40. Fler formgivare som är unga och lovande än medelålders och väletablerade. Är det en ny generation som stormat ut på banan och kommer att förändra statistiken? Inget svar finns än.
När vi pratat med folk i branschen dyker ofta frågan om pengar upp. Vem som får betalt och vem som inte får det. Prestige är tätt kopplat till pengar. Olika sorters uppdrag har olika sorters budget. Mer pengar ger större möjlighet att plocka in rätt personer till ett uppdrag. (Därmed inte sagt att det inte går att göra ett bra jobb med en liten budget men det är inte det vi diskuterar nu.)

Lars Hall som är en av dom vi samtalat med säger att han aldrig tänkt en sekund på pengar, han har brunnit för att göra bra jobb. Han har haft turen att uppnå båda sakerna. Med pengar följer inte bara makt utan också självförtroende. Ruth Ansel berättade för oss att någon sagt att betalning är ett konkret sätt att få veta sitt värde på marknaden. Behöver vi tillägga att kvinnor tjänar mindre pengar än män?

Från autografblocket 5

söndag 29 mars 2009

Pure magic
















Jenny Holzer på Whitney.

Spaljé istället för stege

Efter alla äldre ladies vi träffat stämmer vi möte med en ung kvinna.
Astri von Arbin Ahlander har startat The Lattice Group som undersöker hur hennes generation (den som kallas Y) förhåller sig till frågor om privatliv och yrkesliv, jämlikhet och föräldraledighet. Astri har gjort intervjuer med unga människor i Spanien, USA, Frankrike, Sverige och Ryssland. Folk brukar fråga henne varför dom väljer att intervjua människor som inte har hunnit skaffa karriär eller familj än. Hon brukar svara att man måste tänka igenom dom här sakerna i förväg om man ska ha möjlighet att påverka saker. Hon berättar att USA är en av de länder som har sämst villkor för föräldraledighet i världen och toppar ligan tillsammans med länder som Nigeria, Swaziland, Liberia och Papua Nya Guinea. Med sin svenska bakgrund tycker Astri att unga amerikaner hon möter är väldigt omedvetna. "Som svensk är man liksom "marinerad" i jämställdhetsfrågor redan från början. På ett bra sätt."

Lattice betyder spaljé och för The Lattice Group är det en symbol för ett nytt sätt att tänka på karriär och privatliv. Istället för en stege som leder spikrakt upp, finns det många vägar att ta, både i sidled och uppåt.

Vi blir imponerade av att höra om de här 20-åringarna. Vi tror att världen kommer bli lysande när dom är direktörerna för det hele.

Svält

Är ni lite skadeglada nu? Ni tänker att så risiga som vi ser ut efter den här galna veckan så blev det ingen lunch-kille idag? Men det är bara för att vi inte hinner äta!

Lika som bär 2












Eller förresten den till höger signerad av Paula Scher.

Lika som bär












Eller förresten den till höger signerad av Carin Goldberg.

Hellre supermarket än butik






































Tredje och sista intervjun för Kolla!. Georgie Stout är en av tre grundare till 2x4, en multidisciplinär byrå med kunder som Nike, Knoll och Vitra. Georgie Stout berättar att dom började arbeta tillsammans med Rem Koolhaus tidigt, innan han hade uppnått det rykte han har idag. Det samarbetet har fortsatt genom åren och lett vidare till många andra gemensamma uppdrag. 2x4 vill arbeta med så många olika slags uppdrag och kunder som möjligt. Dom blev en gång beskrivna som en boutique och svarade att dom snarare vill vara en supermarket.

Det fantastiskt fina väggkonstverket är ett förslag till ett omslag för T magazine. Don't try this at home.

lördag 28 mars 2009

Från autografblocket 4




Lunchkille fredag























Nicolas Cage spelade in en ny Disneyfilm på Ruth Ansels innergård när vi var där. Vi tog med honom på lunch så att han fick chilla lite.

fredag 27 mars 2009

Extraknäck

Maira Kalman berättar att hon försöker sluta köpa böcker ibland. Åtminstone i en vecka. Hon bor nära Strand och är där nästan varje dag. Hon har bokhyllor i varje rum, i sovrummet finns en sektion med böcker på språk hon inte kan läsa, i hallen en gång med enbart konst och design. Nere i ateljén som ligger i samma hus finns det ännu mer och på arbetsbordet ligger en svensk kokbok från 50-talet som hon använder som referens till en illustration om bakverk. Hon säger att hon behöver någon som hjälper henne att sortera alla böckerna "Det kanske ni kan göra?" "JAA!" svarar vi i en mun.

Intervju med Maira Kalman


















I en solig lägenhet med utsikt mot Ground Zero-formerly-known-as-Twin Towers åt ena hållet och Empire State Building åt det andra väntar Maira Kalman och en ung allvarsam man som presenterar sig med orden "I´m a New Jersey-boy". Det visar sig att han är Maira Kalmans brevvän. Dom träffades när han var 17 år, nu är han 23 och dom har alltså brevväxlat i sex år. Han sätter sig på en stol och spelar klarinett medan Lena och Jennifer riggar kameran, det ser ut som att han kommer att förvandlas till en Kalman-illustration vilken sekund som helst. Han ber Maira om råd: Vad ska han göra med sitt liv? Maira svarar snabbt med en anekdot om när hon som väldigt ung träffade en spågubbe som sade till henne att hon måste bygga sig ett Happy Prison för att lyckas göra klart sin portfolio.

Lite senare berättar hon att hon nyligen skrivit en opera tillsammans med en ung kompositör som hon lärde känna när han var tolv.

När vi säger att vi har hört henne omnämnas som en "national treasure" kontrar hon snabbt att det mer känns som "the national pressure". Kom till Kolla!-dagen så får ni höra Maira berätta mer om sitt arbete, varför hon gillar Pippi Långstrump och varför det är viktigt att ta sin dagliga promenad.

The color of a happy face!
















På väg från Ruth, på väg hem till Maira, är vi glada. Jätteglada. Det ska dokumenteras men det blir bara det här. Aurafotografier!

Låt oss presentera Bea Feitler





















Bea Feitler kom från Brasilien men var utbildad på Parsons i New York. Hon blev handplockad av sin lärare Marvin Israel för att tillsammans med Ruth Ansel bli hans ad-assistent på Harpers Bazaar. Ruth beskriver henne som en av dom absolut bästa, en enorm begåvning, välutbildad och egensinnig. Bea Feitler var även ad på Rolling Stone, Ms och Self och hann precis godkänna provtrycket av det första numret inför nylanseringen av Vanity Fair 1982 innan hon dog i cancer 44 år gammal.

Hemma hos Ruth Ansel



















När vi kommer har Ruth gjort i ordning en liten lunchbuffé; croissanter, en röra av rökt fisk, goda ostar och små äpplen. Tyvärr är det svårt att äta när man är kär. På väggarna hänger dom där bilderna man sett i alla böcker med personliga hälsningar till Ruth. I bokhyllorna finns hyllmeter med böcker och magasin med bokmärken i. Hennes dator är på och det plingar oavbrutet i mailboxen. Ruth är välformulerad trots att vi läst i intervjuer att hon själv tycker det motsatta. Det är omöjligt att förstå att hon är över 70 år. Det känns som att vi samtalar med någon vi redan känner och vi glömmer vår usla engelska för en stund.

Vi frågar om det har funnits något hon tagit till sig redan tidigt i sin yrkesbana och som hon fortfarande bär med sig? Ruth berättar att en viktig sak hon lärde sig genom att arbeta tillsammans med mästare som Diana Vreeland, Richard Avedon, Marvin Israel och Bea Feitler var att hårt arbete är lika viktigt – eller viktigare – än talang. Dom här människorna arbetade konstant. Du måste ta 100 bilder för att få 10 som är bra. Hon sa att den insikten gjorde henne lättad för hon hade aldrig betraktat sig själv som särskilt talangfull, snarare medioker och lite lat.

Vi frågar om det är viktigt att ha auktoritet för att få igenom sina ideér? "Nej, allting handlar om att förföra" svarar Ruth. "Alla dom människor jag arbetade med var incredibly seductive." Varje gång Richard Avedon skulle upp till redaktionen klädde han sig i slips, charmade alla och fick sen precis som han ville. "En annan sak Dick lärde mig var att aldrig vara för innovativ. Folk säger alltid att dom vill ha något nytt, något dom aldrig sett tidigare men det är inte sant! Han sa till mig att du kan bara ta saker vidare små steg i taget. Det är det dom egentligen menar."

När vi frågar Ruth varför hon tror att det finns så få kvinnor i branschen säger hon att hon inte har något bra svar. Själv hade hon tänkt att hon skulle gifta sig och skaffa barn. "Jag gifte mig två gånger men det visade sig att jag inte var så vidare bra på just det."

You know that song "Girls just wanna have fun"?

Frågar hissmannen när vi åker upp till tionde våningen där Ruth bor. Han undrar om vi vet att Cyndi Lauper bor i huset. Nej, vi är ute efter en annan lady.

Om Maira Kalman























Maira Kalman är författare, konstnär och designer. Hon har en egen kolumn i The New York Times Magazine och gör barnböcker. Henne ska vi intervjua för Kolla!.

Om Ruth Ansel





















































































Låt oss presentera Ruth Ansel. Kvinnan som alltid lyckats ringa in sin samtid. På 60-talet blev hon som 25-åring ad för Harper's Bazaar tillsammans med Bea Feitler. På 70-talet blev hon ad för The New York Times Magazine där hon stannade i 10 år. Och på 80-talet blev hon ad för Vanity Fair. Efter det har hon haft sin egen studio, Ruth Ansel Design och har bland annat formgivit böcker, nu senast den 1 m höga boken om Peter Beard. Idag är hon över 70 år och fortfarande verksam. Ruth är Stor. Alla vi träffat har talat om henne med enorm respekt. Det är Ruth vi drömt mest om att träffa även om vi inte vågade hoppas att det skulle bli så.

Ruth lägger ut falska e-mail adresser på nätet för att slippa bli kontaktad. För snart ett halvår sedan tog vi mod till oss och ringde henne, ett samtal som slutade med att hon barskt sa att hon skulle "kolla upp oss". Efter det hörde vi ingenting. Efter en nervös väntan kom ett mail från Ruth där hon berömde våra arbeten. Ingenting i vårt yrkesliv har haft lika stor betydelse. Det kändes som att få en inbjudan till ett sällskap, en öppnad dörr. Är det så här det känns att få vara med?
Man ska inte gradera sina stjärnor men om vi är tvungna så väljer vi Ruth Ansel. Imorgon ska vi träffas, behöver vi säga att vi är förväntansfulla?

Inga drinkar med Janet

Men däremot frukost på måndag. Här har ni några tidningar så länge.









































































Hos Tomoko Miho























Tomoko Miho är en arkitekt i pappersdräkt och en besjälad modernist. Hennes arbeten har rymd och är alltid taktila med olika material och trycktekniker. Även hennes affischer är ofta 3-dimensionellt uppbyggda, med olika vikningar och lager. Inga arbeten följer standardformat. En serie affischer hon gjort för Omniplan är tryckta på supertunt silverpapper i 4 olika färgsättningar och inrullade i tunna genomskinliga plaströr. Skönheten i hennes strikta kompositioner är omöjliga förstå om man bara sett hennes arbeten avbildade. Det är hisnande vackert. Tomoko Miho vill inte att vi spelar in vårt samtal och hon svarar ogärna på frågor om sig själv. Men när vi tittar på hennes arbeten tillsammans berättar hon gärna och hon förmedlar hur mycket hennes arbeten betyder för henne. Vi pratar försiktigt med varandra. Vi är där väldigt länge. När står i dörren för att säga hejdå tar Tomoko oss i hand och säger "Allting är historia nu, och sen går allt vidare". När vi kommer ut på gatan har det börjat spöregna och vi gråter.

Evidence


Vi måste tjata lite till om boken Evidence. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad som är så bra med den. Storheten är subtil. Anders Wester har formulerat det bättre när han säger att det är en bok som har en själ. Kanske är det inte den sorts formgivning man drömmer om att göra när man är 25 men senare, när egot har lagt sig.

Dagens lunchkille torsdag



















James Gaddy på Print Magazine. Vi pushade hårt för att dom skulle publicera något större om Ruth Ansel. Värt att skaffa en prenumereration för. Och för att vi är med i nästa nummer!

För många post-it


















Uppe på Hearst igen. Mary hade lagt fram inbundna böcker med sina utgåvor av Rolling Stone, Cuisine och franska Vogue. Efteråt skämdes vi för att vi märkt ut flera hundra sidor som dom ska kopiera och skicka till Sverige. Är det fint kan man inte hejda sig.

Trollbäcksträff

Jakob Trollbäck är en svensk formgivare som har "made it over there". Han berättade att han inte fick några jobb i Sverige för att han inte hade någon formell utbildning och att det var anledningen till att han åkte till USA. Här räcker det om du är bra på det du gör. Och det är ju Jakob.

Mer om Paula Scher












































































Paula Scher började sin karriär i skivbolagsbranschen på 70-talet. I vår intervju berättar hon att det var inom den hierarkiskt uppbyggda organisationen CBS Records om hon grundlade sitt intresse för vilka vägar beslutsfattande tar. Hon lärde sig att läsa av personerna i ett rum för att avgöra vem hon skulle presentera sina idéer för. Just detta, hur det sociala och psykologiska spelet mellan kund -och designer fungerar är något hon ägnat mycket tid åt att förklara. Hon har skrivit boken Make it bigger som alla som arbetar med kunder oavsett inom vilken bransch borde läsa. Studera noga hennes roliga och informativa diagram över till exempel mötesuppbyggnad och kundprofiler, skratta gott och ha det i bakhuvudet nästa gång du ska ha en presentation.

Paula Scher har i hela sin karriär arbetat väldigt typografiskt och hennes ingång till typografi var illustrativ. Första gången vi såg Paula Scher var i en film där hon talade om sin passion för typografi. Vi hade aldrig hört en kvinna uttala sig om typografi förut och blev fascinerade. I Helvetica-filmen talar hon om hur illa hon tyckte om typsnittet Helvetica i början av sin karriär, hur det påminde henne om när hon bodde hemma och var tvungen att städa sitt rum. På 80-talet fick Paula, Carin Goldberg, Louise Fili och några till representera ett postmodernt skifte inom amerikansk design. Dom använde bilder på ett nytt sätt, lånade historiska stilar och använde sig av humor och ironi i sina arbeten. Paula Scher är den enda kvinnliga design-superstjärna vi känner till och det namn alla nämner om man frågar efter en känd kvinnlig designer.

torsdag 26 mars 2009

Imorgon kväll: Janet Froelich

















Janet Froelich har arbetat på The New York Times Magazine sedan slutet av 80-talet, först som art director och sen som creative director. Hon har vunnit över 60 guld och silvermedaljer för tidningens bilagor The New York Times Magazine, T Style och Play. Om det inte blir några blogginlägg imorgon kväll är det alltså för att vi dricker drinkar med Froelich.

Imorgon eftermiddag: Tomoko Miho



































































Förutom Mary Shanahan har vi också haft väldigt svårt att hitta information om och arbeten av Tomoko Miho. Hon är född på 30-talet i Kalifornien, och tillbringade en del av sin barndom i Arizona i interneringsläger för japanskättade amerikanska medborgare. När vi har pratat med Tomoko i telefon säger hon själv att inget finns skrivet om henne, men att hon gärna visar fler av sina arbeten för oss när vi kommer. Vi tycker att hon gjort fantastiskt snygga saker och ser verkligen fram emot morgondagens möte.