lördag 24 oktober 2009

Image as language–and other thoughts on being an art director
























Så är det äntligen dags. För andra gången i sitt liv ska Ruth Ansel hålla en föreläsning. Den första gången var i Malmö i början av sjuttiotalet, den andra gången är märkligt nog också i Sverige, 2009 på Moderna museet. En gång däremellan ombads hon göra en föreläsning om Brodovitch. Begrunda detta. Att hon nu håller den första föreläsningen någonsin om sitt yrkesliv gör oss oerhört stolta och outhärdligt deprimerade.

Vi har sett ett snabbt genomdrag av föreläsningen dagen innan, fällt några glädjetårar och ryst av välbehag. Vi är ändå lika överväldigade denna gång. Anders Wester presenterar henne innan hon börjar, han liknar tidningsvärlden vid en plantskola för talanger och säger att Ruth är en av de främsta trädgårdsmästare som funnits. Panelen samtalar om tidningsformgivning och delar med sig av sin samlade erfarenhet av detsamma.

Auditoriet är proppfullt, folk sitter i gångarna. Det är ett fantastiskt spektra av branschmänniskor i alla åldrar – och våra mammor. Vår ticnet-kontakt Bachir ringer och frågar om vi kan lägga undan biljetter till några besvikna gäster som glömt hämta ut sina biljetter. Precis när vi ska stänga dörrarna kommer en personal från museet med någons ticnet-kvitto som det står Ruth Ansel på. "Finns det någon Ruth Ansel här? Det verkar som att hon spelat på hästar och glömt sitt kvitto. Synd om hon skulle ha vunnit att inte ha kvittot". Vi hann inte svara då, men svaret är detta: Nej, Ruth Ansel var inte i publiken denna gång, hon var föreläsaren. Hon hade inte vunnit på hästar just den här kvällen, men istället vann hon ca 330 svenska hjärtan.

1 kommentar:

  1. Kära älskade Samira och Angela,

    Tack! Tack för Ruth!

    /Maud

    SvaraRadera